Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår.
Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar