Vi bestämde alltså i fredags att jag skulle hälsa på honom i Sidensjö.
"kom och kolla på fotboll med mig imorgon".
Hans föräldrar var inte hemma heller så jag tyckte det lät bra.
Vaknade 7, av nervositet! Bussen skulle gå 12.
Jag duschade, sminkade mig, valde kläder, packade, kunde VERKLIGEN inte äta!! och jag var iaf sen.
Det tar ungefär 90 minuter till Ö-vik och jag tror aldrig jag mått så illa i hela mitt liv! kände mig ful och konstig i vanlig ordning med.. Linnéa sa "han är kille, sånt märker han inte" haha..
Han stod iaf och väntade på mig då bussen kom - kraaam.
Det var pinsam tystnad i bilen de där 3 milen.. vilket han tyckte var obevämt för han sa allt möjligt konstigt för att försöka få igång en konversation.
Aaaanyway. Det var värsta fint i Sidensjö!
Jag orkar inte dra allt i detalj, som ni förstår.
Vi såg på Family guy, han har typ alla avsnitt, jag läste en tjejtidning och han gnällde konstigt hela tiden men ville inte säga varför.. haha cute. - det var för att han ville ha en puss btw, men vågade inte fråga eller göra något.
Vi blev även bjudna på middag hos hans farmor men det vågade jag inte.
Vi såg fotboll, Sverige - Danmark, och det är alltid lika kul hur killar reagerar;D han blev sur för att dom förlorade.
Jag kan inte ens börja att beskriva hur mysigt det var, faktiskt.
Nog för att jag satt i soffan och han typ låg på mig, men iaf.
Jag lade olustigt nog även märke till att hans blick fortfarande gör mig generad.
Vi såg därefter hajen, för att han tycker den är bra.. hmm...
Men vi såg väl inte så mycket haj egentligen.. vi pratade mest och så.
Jobbig konversation.
Lets not speak of it again.
Det är svårt det här.
Menar, jag vet inte vart mitt liv är på väg, han ska plugga, det tar fan hela dagen att åka buss till Ö-vik med för det går inga direktbussar från Åsele så man måste först till Umeå! Helt jävla sjukt är det för det är egentligen bara 14 mil Åsele - Ö-vik men all of a sudden blir det över 25.
Det är orättvist.
Ska man bygga ett förhållande på att man KANSKE kan träffas 1 helg i månaden?
Det vill ingen... det blir svårt att connecta då.
Så det blir "vänner", "ihop" eller "inget".
Vi bestämde ett mellanting av något slag.
För vi är ju vänner, vi pratar dagligen och så, men då vi är på samma ställe så är det faktiskt svårt att bara vara vänner.
Vi träffas då vi kan.
Jag vill ha honom i mitt liv iaf.
Haha, det är roligt hur öppen jag är! Anyone kan ju läsa.. men vadå, det här är så alldagligt som det kan bli egentligen - det händer alla.
Fel tid i livet.
Vi pratade iaf inte hela natten den här gången, vi kramades mest.
Igår såg vi mest family guy och ja.. lite privata grejer.
Hans föräldrar och syrra kom igår så jag kände mig lite obekväm, for alltså hem.
Det känns bara mer komplicerat om jag träffar dom också.
Han skjutsade mig till bussen, vi pratade, kramades, kysstes en gång till och sedan sa han "vi får prata sedan".
Det kändes inte så tungt i hjärtat, faktiskt.
Vad ska man göra?
Jag är glad att jag har träffat honom och jag har inte bråttom.
Han är speciell, verkligen:)
Så, hur seriös är jag med mina känslor kanske ni undrar?
Han är en fin vän, han är mysig och snäll, han får mig att skratta - jag tycker mycket om honom, men det är allt, jag hoppas det inte blir mer på ett bra tag, det skulle svida så hemskt.
Jag är en väldigt emotionell människa, I know that.
Det är klart att det känns dumt och lite jobbigt, men det gör ingenting.
Jag vet vad han tycker om mig även om jag önskar att jag kände honom mer så jag visste vart jag har honom.. jag hatar att vara osäker.
Det är inte meningen att det ska gå lätt för mig helt enkelt.
Om det går lätt kanske det inte är värt att ha..
vi ses.
I'm a war of head versus heart
And it's always this way
My head is weak, my heart always speaks
Before I know what it will say
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar