alone

Kuf är ett väldigt beskrivande ord.
Jag kan säga att jag känner mig ensam, men egentligen är det så jag vill ha det.
Jag avskyr att inte bli förstådd och behöva förklara varför jag är som jag är.
Jag hatar de skeptiska blickarna och "men du är så negativ".
Jag är inte negativ, jag nöjer mig bara inte.
Det är inget fel med att vara realtisk även om det är tråkigt.
Jag är 100 % säker på vad jag vill och nånstans har man kommit om man vet vad man behöver.

Inatt kunde jag inte sova för jag tänkte för mycket.
Jag har alltid varit så.
Jag föredrar ofta mina egna tankar framför människor.
Det är inget fel heller, så är jag.
Men har man bara sina tankar och ingen som egentligen förstår så är det ensamt, oavsett vilka som finns runtomkring.
Det gör ingenting.
Jag kanske slutar som filosof, låtskrivare, poet eller någon annan "plågad själ".
Det gör inte heller något.

Just nu går tiden men jag står kvar på samma ställe och det är slöseri med tid.
Det finns ingen mening i det jag gör nu.
Det känns tomt och innehållslöst.
Jag vill träffa nya människor, kanske människor som är som jag, och jag vill få utlopp för mina tankar och allt som jag inte kan prata om.
Jag kanske ska börja skriva ner allt..
Jag är i fel miljö och det känns fel, helt fel överallt.
Det passar inte in och jag undrar om någon bryr sig.

Nu kanske ni tänker "du är så negativ", men det är jag inte.
Jag är inte negativ, inte svår att förstå eller bitter.
Jag är förvånansvärt okomplicerad för den som orkar lyssna.

vad jag önskar att du får

allt det där som du vill åt

jag önskar seglen tar dig med

till en oupptäckt planet

ingenting av det här

ingenting av det där

jag önskar dig allt vackert för du är

det bästa som jag vet